De dansande ålarna och en självlysande Amanda

Oh, herregud. Ungefär fyra (tre och en halv) veckor har passerat utan närmare beskrivning. Här kommer en hel del.

Så för fyra veckor sedan blev det träff med pappas moster Stina. Vi åt på en vitlöksrestaurang. Allt innehöll vitlök. T.o.m. shottar och glass. Sen drog vi hem till Stina och åt Ben&Jerrys, drack rödvin och beundra hennes snoffsiga innekattor. Vi kom fram till att vi var ganska lika. Horoskop, andar och övernaturligt-troende (samt filosofi) var bara en del av det.  Och vi bestämde oss för att bli hypnotiserade någon dag. (För att få reda på var/vad vi varit i vårt förra liv). På skoj.

Har tillbringat mestadelen av min tid i skolan. Dock består dagarna av långa håltimmar, men vi ser till att göra dom så roliga (eller slöa) som möjligt. Andreas håller underhållningen på hög nivå. Jag lyckades hyfsat med Norah Jones låten, och vi alla fick en svensk låt vi skulle öva att tolka och sjunga. Jag fick till min stora förvåning Kent. Men jag lyckades ändå tolka den på mitt egna sätt, eftersom jag personligen tycker den är otroligt djup. Och läraren tyckte jag var självlysande. Dock började de (inklusive jag) skratta då jag tänkte på de självlysande Hattifnattarna och mitt kära Mumin-rykte i detta land. Men då utbrast hon; "Du är inte alls som Mumin. Du är svart och smal - mumin är vit och tjock". (Jag hade svart på mig). Jahaja, tack för den väl.

Vi har även haft en måttligt speciell lektion - tal. Läraren är dock petnoga och vill se en mäkta förändring och noggrannhet. Folk blev rädda. Tur så klarade jag mig utan större möda. Dock fick jag höra om att jag har en knarrig dialekt. Det är muminspråket. Vi knarrar, folks. Hon lärde oss dock att man aldrig skall tävla med varandra - man skall inspirera.

Vi har även en rejält lätt lektion. Men den är otroligt bra. Vi har improviserat/dansat till Nationalteatern (livet är en fest), och målat av varandra (...utan att se på varandra).

Vi ska även ha en keikka på en krog i Gamla stan. Genren är dock gubbrock. Och Amanda är ju då inte gubbrock-typen. Men allt måste ju testas. Så musikerna föreslog en smärre akustisk låt, som jag inte ens hade hört. Men efter en hel del lyssnas samtycker jag. Dennes tre små verser är hemskt fina trots allt. Bl.a. denna;

how I wish, how I wish you were here.
we're just two lost souls swimming in a fish bowl, year after year,
running over the same old ground. what have we found?
the same old fears. wish you were here.

Vi har även teorilektioner förstås. Med en flummig, underhållande amerikan (Andy Fite) som har väldigt mycket erfarenhet av branschen. Men som han sa; "I can jump from here to there, but somehow, you´ll wind up knowing everything". Vi får väl tro på det.

 


 


Veckoslutet för fyra veckor sedan var ganska så lugnt. På fredagen drack vi skumppa med Sandra och såg på stand-up och mops klipp hos mig. På lördagsdagen for jag till Gamla stan för att träffa Bobo, kusinen Jonas och gänget som var små runda om fötterna efter en berusad kryssning. Stääf bjöd på en godis. Jag visste inte att den var från Butterricks så hela min mun blev blå. "Nu kan du fara och steka på Stureplan", sa Jonas. På kvällen kom Ludde och Douglas på besök. Det blev en hel del hos Sandra, men klockan sprang iväg och vi hann inte riktigt med en utgång. Istället åt vi på Mc:en på söder och planerade att fara på en gayklubb, men istället var vi så trötta så jag vaknade brevid Sandra nästa morgon.

Så för tre veckor sedan bestod tiden mest av tillbringning i skolan. Lite Idol-tittas och Sandra ville att vi skulle dricka lite Malibu.


Sandra hos mitt. (Vin), chips och idol.


Malibu-Sandra.


På fredagen blev det andra bullar. Det började med att vi drog några från klassen till Emilias stilfulla hem för att förfesta och äta. Klockan var bara runt fem när vi började och klockan sju skulle vi börja bege oss mot Hoffmaestro på Grönan. Men vi kom inte så långt. Istället hojlade vi högt runt femton personer, sånger i olika stämmor, i ganska suddiga ögonblick, så folk på tunnelbanan började stirra. En söt liten gubbe med en kärra och stereo spelade lite disco-musik mitt på gatan brevid gallerian. Så vi dansade lite och gav lite mynt. Vi for ett snabbt varv via Högbergs på söder. En måttfullt varm småliten krog. Sen invaderade vi Rocks invid Mariatorget. Sandra joinade. Folk var väldigt runda, flummiga. Vi undrade hur det var så litet folk i början, men då insåg vi att klockan var inte ens tie (vi hade börjat lite tidigt). Efter några timmar drog Sandra med mig till stureplan, till Laroy. Tillståndet var ack, lite dimmigt. Jag var inte så "taggad", men utbrast för mig själv; "Ja man måste väl vara med om dethär också". Platsen bestod av smuttande kostymnissar och smådansande fruntimmer. Och två små finnar. Musiken och prishöga drinkarna, var iallafall en höjdare. Och Dj:n. Men eftersom Sandra ramlade x-antal gånger, och Amanda investerade i tequila, uppmanade vakten Sandra om att de fått ett tips om att det var lite för berusat. Så ungefär en halvtimme innan det stängde fick Sandra, och sedan även jag lämna placet. Vi hi5:de att finnarna blev "utkastade" från stureplan. Nästa morgon vaknade jag med en penna i väskan...det stod "stureplansgruppen.se" på den. Jag skrattade en hel del åt det. Jag fick iallafall med mig en penna!

Bilder från denna afton;


F.v; värdinnan Emmi, söta syskonen Landing...


Matilda och Emmis otroligt fina balkong.


Megasöta Victoria.


Vickan, jag (återigen med ett stelt smile), Anna och en bit av Madeleine (Madde2).


Anna och Matilda. Och dom sneda vinglasen.


Louisa, Vickan och norska Silje. Kramandes om en varm (?) staty. I suddiga skeden.


Några musiker på Rocks.


Jag och Madeleine-Madde 1. Klassmamman.


Efter stureplan och en suddig bussresa hem hittade jag och Sandra denna skylt utanför vårt hur och konstaterade att den passade oss.

Runt klockan fem på lördagen började tröttheten sina, och runt nie pallrade jag iväg mig till klasskompisen Emmas hemmafest. Många obekanta, trevliga människor och även några Kulturama-människor befann sig på plats. Emma blandade drinkar. Sedan stack dom flesta, inklusive mig, till Marie Laveau vid mariatorget. En mysig, men svettig plats. Så när Nicklas bjudit mig på en shot, och jag bjudit honom på en tequila, samt att jag pratat med en kvinna från London och en handsome man, började det stänga. Jag, Nicklas och hans kompis besökte då Södergrillen. Jag blev sjukligt slö då Nicklas trodde att Magaluf-sången gick; "Där ålarna dansar sig heta", när det skall vara "där måsarna skrattar sig hesa". Dock är båda meningarna ganska så slöa.

För två veckor sedan kom jag hem från Stinas. Vi åt tapas. Hon berättade att hon skall bli granne med Ipren-mannen. På veckoslutet flög jag hem, för att träffa alla fina. Och för att träffa textkompetensen. Trots min halvhjärtade insats gick den delen hyfsat. På fredagen blev det förfest hos Cecilia (vi började där jag slutade senast) och sedan Uus-lauantai med Redrama. Alla va där. Nästan iallafall.  Jag hade det suveränt och svepte några tequilor. Missade lite Redramas uppträdande men han ramla runt på dansgolvet innan valot med Lucas, fnissa åt en svävande Freja, sitta på wc-golvet med Jenny och skratta och kramas och byta leksaker, bet:a Lucas om en handling och fullgöra den, vingla till mammas bil med klackarna i handen (ej taket) och slockna med alla kläder på för att vakna med telefonen i handen och 6 meddelanden. Tack Finland. I love you. Så på lördagen tog det sin tid förrän man kom igång, men vi hann fira min kära syster för att sedan dra till Christas. Där var folk fullt igång, särskilt Linda, och det blev Karis igen. En snäppet lugnare kväll än gårdagen för min del, men Jenny sjöng snapsvisa, och jag lyckades maraton-dansa och skrika till natteravn (med Jenny), prata om efterfester och håna Lucas risotto-kebab.



Nu har jag lyckats bli sjuk. Hostar igen som en gammal farfar och lever i heshetens tecken. Var hem i helgen för att skriva modersmålets andra del. På fredagen hann jag ett varv via Fé (både ute och inne) och hälsa på några individer, och känna mig gift och engelsk med Lucas, dock nyktert. Men på lördagen kom febern och spysjukan med buller och bång. Så resten av visiten blev väldigt sängliggandes. Ett besök av Jenny och Jennifer och kusin Cati blev det i alla fall. Och modersmåls essä. Skrev om puttrande pälsar. Tycker inte alls om att bo ensam när jag är sjuk. Mamma är saknad.


Det här blev ju som en smärre bok. Well well, laters!


Amanda


"Let the good times roll"

Min uppdatering fortsätter att vara urusel, men faktum är att jag inte har varit hemma på dagarna - skolan har dragit ut till sex på kvällarna.
Men tur så är skoldagarna varierande och roande iallafall. Skall återkomma snart med ett hisnande långt inlägg igen, riktigt snart...

En liten parentes igen dock. På "genre & stilkännedom"-lektionen, hade vi en blues gästlärare som spelade saxofon och sjöng för fulla muggar.
Denna begåvade man/amerikan/afrikan, fick folkhögen att improvisera sångtexter tillika som han spelade och berättade lekfullt om bluesens själ.
Han älskade denna låt. Och han menade som dom sjunger: You only live once and when you're dead you're done, so let the good times roll.
En vis man.

...Och good times rolled verkligen på sommaren. Jag tänker förklara hela sommaren 2010 i en enda bild;


Gjord av Sven Nordqvist. (Det liknar lite måndagsbravaderna och spaghettikriget).


denna är ju beundransvärd,
Amanda